I kölvattnet av massakern på Charlie Hebdo vänder sig franska bokhandlare till en av sina stora filosofer, Voltaire, för upplysning och kanske upplysning. Förlaget Gallimard trycker 10 000 extra exemplar av hans Traktat om tolerans, som svingades av deltagarna i demonstrationerna i Paris den 11 januari. I avhandlingen argumenterar Voltaire för tolerans av religiösa övertygelser, samtidigt som han förbehåller sig rätten att argumentera kraftfullt mot dem och fördömer religiös fanatism av alla slag. “Tolerans har aldrig framkallat ett inbördeskrig; intolerans har täckt jorden med blodbad.”

Voltaire var pseudonym för François-Marie Arouet, född 1694: filosof, romanförfattare, dramatiker, allsidig bråkmakare och virtuos när det gäller att göra sig löjlig på lika villkor. Sedan början av 1900-talet har han också varit dömd att bli felciterad av dem som använder honom som ett vapen i kriget om yttrandefrihet. Han skrev faktiskt aldrig “Jag är oenig med det du säger, men jag kommer att försvara till döden din rätt att säga det” – denna utmärkta formulering är snarare ett verk av hans engelska biograf, Evelyn Beatrice Hall (som också använde en pseudonym: SG Tallentyre), som använde den för att beskriva hans “attityd” i sin biografi från 1906, The Friends of Voltaire.

Noterat i en tidigare biografi är ett annat bon mot, som Voltaire troligen sade, som svar på samma sak. När Voltaire hörde att en rivaliserande filosofs bok hade dömts av myndigheterna att brännas offentligt, skämtade han: “Vilken uppståndelse kring en omelett!” (Ett utmärkt försvar i ryggen.) Under tiden var instruktionen “Écrasez l’infâme!” (“Krossa det ökända”), som undertecknades på många av hans brev, blev något av en personlig slogan mot klerikala övergrepp.

Han var trots allt inte främmande för att själv hamna i trubbel med myndigheterna, och han kunde inte låta bli att provocera dem. Den tidiga publiceringen av en satirisk dikt som anklagade hertigen av Orléans för att ha haft sex med sin egen dotter ledde, inte helt oförutsägbart, till en vistelse i Bastiljen. Men Voltaire kunde använda fängelsevistelsen på ett produktivt sätt: det var där som han antog sitt nom de plume (eller kanske guerre) och skrev sin första pjäs, Oedipe, en riff på den sofukleanska tragedin.

Hans mest berömda verk förblir Candide, en fiktion där den unge titelhjälten blir invigd i den filosofiska optimismens mysterier. Det är en satir över den store matematikern Gottfried Wilhelm Leibniz’ filosofiska teorier, som på dess sidor odödligt karikeras som en professor Pangloss – därav vårt ord “Panglossian”. Allt är för det bästa i denna, den bästa av alla möjliga världar, insisterar Pangloss. I slutet av boken är dock Candide själv inte så säker – och det är förmodligen inte heller de som nu läser Voltaire för första gången.

{{#ticker}}

{{topLeft}}

{{bottomLeft}}

{{topRight}}

{{bottomRight}}

{{#goalExceededMarkerPercentage}}

{{/goalExceededMarkerPercentage}}

{{/ticker}}

{{heading}}

{{#paragraphs}}

{{.}}

{{/paragraphs}}}{{highlightedText}}

{{#cta}}{{text}}{{/cta}}}

Remind me in May

Vi kommer att kontakta dig för att påminna dig om att bidra. Håll utkik efter ett meddelande i din inkorg i maj 2021. Om du har några frågor om att bidra är du välkommen att kontakta oss.

• Dela på Facebook
• Dela på Twitter
• Dela via e-post
• Dela på LinkedIn
• Dela på Pinterest
• Dela på WhatsApp
• Dela på Messenger

.