Det här borde inte vara så svårt. När allt kommer omkring, så säger den allmänna uppfattningen att Oasis var livsavgörande och sedan skit, och allt jag behöver göra är väl att fälla de två första albumen, flagellera “Be Here Now”, arkivera mitt exemplar och gömma mig under sängen medan lynchmobben på nätet debatterar om de ska spela ping-pong med mina pungkulor eller bara stämpla på dem (jag skulle föredra att de förvandlades till pälsiga nyhetsörhängen, om jag nu får något att säga till om…).
Och ändå är jag här: jag sitter uppe vid midnatt, huvudet snurrar, tungan hänger som en förvirrad bulldogg, så trött att Bonehead ser ut att spela en gigantisk dörrnyckel på omslaget till “Be Here Now”, och blandar Gallaghers sju studioalbum på mitt soffbord som en lågmäld Louis Walsh före “X Factor”-finalen. Herregud, det här är en plåga. Om bara Simon var här för att hjälpa till att bryta dödläget…
Albumkvantifiering är inte en exakt vetenskap. Jag bär ingen labbrock och jag kan inte analysera dessa låtar på molekylär nivå, som killen i Oral B-reklamen. Allt jag kan ge är min fördomsfulla, partiska, bästa till sämsta nedräkning av ett band som förändrade mitt liv. När vi har gjort det vill jag gärna höra din åsikt.
1. “Definitely Maybe” (1994)
Med allt detta sagt var detta beslut en pissröra. Medan de flesta 90-talets indieband hade en tyst överenskommelse – “Låt oss börja med en skitdebut, sedan sätter vi igång…” – så sprang Oasis ut ur blocken helt formade, med attityd, kemi, pull citat, ett sunt förakt för Phil Collins och en Parkaficka full av perfekta låtar.
Skumt att tänka på det nu, men på “Definitely Maybe” hade Noel faktiskt något att säga, och när han smälte samman kömanifest som “Rock ‘N’ Roll Star” med himmelska melodier och Liams spottade och dammiga sång, lät resultatet som Guds röst. “Supersonic”, “Slide Away”, “Columbia”, “Cigarettes & Alcohol”… omkring 1994 pissade Oasis ut klassiker som en man med en gyllene kuk.
Givetvis finns det två spår som man alltid hoppar över (“Up In The Sky” och “Bring It On Down”) och en lasagnefixerad abort som är lika irriterande som krabbor på en turistbuss (häng med huvudet, “Digsy’s Dinner”). Men låt oss inte dela hår. ‘Definitely Maybe’ är så bra som rock ‘n’ roll kan bli.
2. ‘What’s The Story (Morning Glory)’ (1995)
Jag kämpar med ‘Morning Glory’ nuförtiden. Avtrubbad av alltför många jukeboxar och bröllopsdiskotek känns det nu lite som att se Del Boy falla genom baren när man lyssnar på detta andra album: Jag köper det, men bara för att samhället kräver det. För mig har det blivit en kulturell bakgrundsbild, och det har också några bromsklossar, som den svulstiga “Hey Now!” och det grottmänniska klatschandet i “Roll With It”. Jag övervägde till och med att byta ut den mot “The Masterplan”, tills jag rådfrågade min inre skolpojke från 90-talet som gav mig rätt: “Vad i helvete? Vi älskade den här! Sätt den som nummer två, din jävla idiot!”
Han har en poäng. Ställ in din cynism, torka bort det kvävande sammanhanget, närma dig dessa 12 låtar med jungfruliga öron, och “Morning Glory” är fortfarande en häpnadsväckande bra skiva. Från den utslagna en-tvåan “Wonderwall” och “Don’t Look Back In Anger”, genom den hemsökta strummen i “Cast No Shadow”, ända fram till det skvalpande flödet i “Champagne Supernova”, är detta inofficiella nationella hymner som var ett soundtrack för en generations uppkomst till vuxen ålder. Faktum är att jag vill sträcka ut hakan och hävda att det är sista gången som ett album – eller ett band – verkligen förändrade den brittiska kulturen.
3. “The Masterplan” (1998)
Råd till nyblivna låtskrivare med en vitglödgad kreativ strimma: spotta inte bort dina ungdomshymner som b-sidor. Din eld kommer att dö. Din musa kommer att vissna. Innan du vet ordet av kommer du att sjunga om magiska pajer och undra varför du begravde din duett med din bror. Ni kanske har förstått att jag har ett knepigt förhållande till “The Masterplan”. Jag misstänker att Noel också har det. Visst, när de tidiga singlarna kom in som rivningskulor verkade det spännande att kasta bort pärlor som “Acquiesce”, “Talk Tonight” och “Fade Away” som flips, men när den här samlingen kom 1998 var den fylld av frustration över att Noel inte höll tillbaka dem för att få till stånd ett bra tredje album.
4. “Standing On The Shoulder Of Giants” (2000)
I en annan NME-blogg lade jag fram teorin att “Standing On The Shoulder Of Giants” inte är den musikaliska koloniell irrigation som försäljningssiffrorna och kritiken antyder. Vissa höll med. Många gjorde det inte. Vissa tyckte att jag borde ha blivit strypad vid födseln med min egen navelsträng. Hur som helst: jag uppskattar fortfarande detta fjärde album, från det löpande groovet i “Go Let It Out” till den kallsvettiga atmosfären i “Gas Panic”. Till och med “Little James” har en viss charm som är så jävla rolig.
5. “Don’t Believe The Truth” (2005)
Likt Quentin Tarantino, TFI Friday och Hooch hade jag 2005 Oasis som något som aldrig borde ha passerat millenniegränsen. De slog mig med häpnad med “Don’t Believe The Truth”: ett sjätte album som hade lite blod och dunder, med “Lyla” som skakade av dammet och “The Importance Of Being Idle” som för första gången på flera år flyttade Noels mojo. Jag skulle inte riktigt basunera ut det som en Return To Form, men när någon har sparkat dig i bollarna i åratal är det en relativ lättnad när de bara slår dig i ansiktet, och “Don’t Believe The Truth” var ett avgörande steg i rätt riktning.
6. “Be Here Now” (1997)
Vi kom. Vi ställde oss i kö. Vi betalade. Och allt för detta: en överkokt hundmat som slogs ihop av fem dammiga egoister och en producent som närmade sig sitt hantverk med samma elegans som en man som överfyller en korv. Efter en inledande stjärnglans i musikpressen blev “Be Here Now” snabbt indietidens favoritpiskpojke, för sina slappa låtar, sin pråliga produktion och sin isålderstid, och i dag sitter den på en stygg trappa, täckt av kritiska nålstick och med händerna över sitt uppblåsta ansikte. Om jag ska vara ärlig är jag inte arg på det här albumet längre, bara besviken. Det är slutet på Noels imponerande tidiga karriär och den magplask som startade en tsunami av dåliga skivor.
7. “Heathen Chemistry” (2002)
Jag har aldrig gillat Oasis som en låtskrivardemokrati och “Heathen Chemistry” var ett fyrfaldigt misslyckande. Noel vadade genom trassel på “Stop Crying Your Heart Out” och fick oss att torka ut med “She Is Love”. Liam väckte kortvarigt förhoppningar om att han var ett Dylan-liknande geni med “Songbird”, innan han avslöjade att han inte var det med “Born On A Different Cloud”. Gem Archers och Andy Bells ansträngningar går av som fuktiga fyrverkerier. Sammanfattningsvis kan man säga att “Heathen Chemistry” är nästan urusel, och med tanke på att The Strokes och The Libertines slet upp den omkring 2002 hade man varit helt galen om man hade slösat bort sin tid med denna rockdinosaurie.
8. “Dig Out Your Soul” (2008)
Jag är medveten om att en del press och publik såg “Dig Out Your Soul” som en sen återkomst till formen, och jag försöker ärligt talat inte röra om i skiten genom att ge den träskeden. Personligen hatade jag det här albumet. Egentligen är “hata” ett för starkt ord, som antyder någon form av känslomässig reaktion eller en snabbare puls. Jag var bara uttråkad av “Falling Downs” valiumgrooves, “I’m Outta Time”, som är en dödsmarsch med Cod-Lennon-ism, och “To Be Where There’s Life”, som är ett halvdant psykedeliskt tåspår, och “To Be Where There’s Life”. Alla andra Oasis-album har minst en låt som hindrar mig från att ge den till fyndhinkarna. “Dig Out Your Soul” är död för mig.