Musik är ett universellt språk som alla kan förstå. Musik förbinder människor från hela världen och för samman människor från alla olika typer av bakgrunder. När det gäller hiphop har den sitt ursprung i Bronx vid en tid då barn och tonåringar letade efter något att göra i stället för att hamna i trubbel. Den startade i slutet av 1980-talet vid en tid då droger och våld var framträdande i samhället. Det var också en tid då afroamerikaner diskriminerades, vilket fick dem att bilda egna allianser bland sitt eget folk.
Innan rapparna blev huvudfokus, var det DJ:s som bar majoriteten av tyngden. DJ:s som Grandmaster Flash, DJ Kool Herc, DJ Lighting Hands, Jazzy Jeff och Grand Wizzard Theodore var de som fick MC:s att se fantastiska ut på scenen. Med tiden började MC:s som Kurtis Blow, Marley Marl, Doug E Fresh, Big Daddy Kane och andra göra väsen av sig i NYC.
För ett tag handlade hiphop inte bara om musiken. Det handlade om kollektivism. Den förde människor från olika stadsdelar samman och gjorde det möjligt för dem att fira och ha något gemensamt. I Bronx brukade DJ:s från Soundview, Castle Hill, Monroe, Rosedale och Sedgwick samla hela sitt samhälle genom att scratcha och spela musik för hela grannskapet i sina lokala parker. Inte bara fick folk mingla och njuta av bra musik utan de började också delta i breakdance som senare ledde till strider sinsemellan.
Med tiden började hip-hop förändras men det var alltid till det bättre. I början av 90-talet var rappare som Rakim och Eric B redan etablerade men de förde med sig ett nytt lyriskt swag till rapspelet. Med tiden började andra artister anpassa sig till den nya komplexa rapstilen genom att använda ett avancerat ordförråd och oortodoxa rimscheman i motsats till hur de brukade göra på 70- och 80-talen, till exempel vissa grupper som Sugar Hill Gang och den välkända MC:n Doug E Fresh. I mitten av 90-talet började artister som 2 Pac, The Notorious BIG, Big L, Puff Daddy, Mase, The Lox, JAY-Z, Tribe Called Quest m.fl. att anpassa sig till denna stil med komplexa rim genom att göra den till något som var känt som norm.
När hiphopens guldålder tog slut började musiken förlora sin “substans”. I mitten av 2000-talet gick vi in i internetåldern där musik blev lättare att få tillgång till tillsammans med och blev lättare att göra. Artister som Soulja Boy, T-Pain, Three Six Mafia, Lil Jon och Young Joc gjorde catchy musik som senare blev populär på kända klubbar. I musikens värld är det så att om radion spelar din låt måste den vara populär. Därför gjorde radion mycket av deras musik populär och vi gick in i en tidsålder där hiphopens pionjärer kände att “hiphop var död”. Under minst tio år förlorade musiken sin substans och med tiden blev musiken sämre och sämre. Även om musik ska vara en uttrycksform gjorde de flesta artister det bara för pengarna vilket i sin tur fick dem att producera medioker musik.
Dagens musik är en avkomma av det tidiga 2000-talet och en nypa av 90-talet. Även om artister som Drake, Kendrick Lamar och J Cole fortfarande gör kvalitetsmusik som håller substans finns det fortfarande ett glapp mellan den yngre och den äldre generationen. Även om det fortfarande finns ett avstånd mellan grupperna kommer musik alltid att vara en uttrycksform. Vem kan säga att musiken inte kommer att gå tillbaka till hur den brukade vara? Ni vet vad de säger…historien upprepar sig alltid. Se till att lyssna på vårt nästa inlägg nästa vecka!