Iraks nya premiärminister Mustafa alKadhemi (MK) har äntligen visat sig vara den nominerade som lyckades ta sig till mållinjen och bilda den sjunde irakiska regeringen efter regimskiftet 2003. Den nya regeringen, som svors in tidigt på morgonen den 7 maj, fick 15 av 22 av MK:s kabinettsministrar accepterade. Eftersom fem nominerade misslyckades och två poster lämnades vakanta väntas de återstående sju posterna fyllas under de kommande veckorna. Denna fredliga övergång och vänskapliga överlämning mellan premiärminister Abdul-Mehdi och MK utgör ännu ett tecken på att Irak har en fungerande demokratisk process trots landets många utmaningar.

Det internationella samfundet, inklusive både USA och Iran, har skickat lyckönskningar till de irakiska ledarna och önskat det bästa för Irak i samband med bildandet av landets nya regering. Detta internationella erkännande representerar scener som inte skådats sedan Haidar alAbadi invigdes när han utsågs till premiärminister 2014. Men även med det varma välkomnandet både inom och utanför Irak är den nya regeringens väg full av utmaningar och svårigheter som måste övervinnas snart för att Irak ska kunna komma tillbaka på rätt spår.

Politisk betydelse

Bildandet av denna regering bär med sig några viktiga politiska punkter som är värda att lyfta fram, särskilt med valet av MK till premiärministerposten. MK representerar den första premiärministern som inte tillhör den gamla generationen ledare och som inte är medlem av något av Iraks stora politiska partier, även om han nominerades av dem. Premiärministern har inte heller någon stark politisk tillhörighet, vilket ytterligare visas av att han inte ingår i något partis ledningsråd. Dessutom är de ministrar som valts ut för att bilda MK:s kabinett (med undantag för några få) också långt ifrån övertygade partipolitiker. Nästan alla de nominerade har lösa partitillhörigheter.

Och utan tydlig partitillhörighetS var MK:s väg till nominering lika anmärkningsvärd. Han nominerades ursprungligen till posten för flera månader sedan av Ammar alHikma, ordförande för alHikma-rörelsen, och president Barham Salih, men hans kandidatur avvisades av de politiska partierna, särskilt Fath. Efter två efterföljande misslyckade nomineringar återkom MK som favorit. Den här gången stöddes hans kandidatur både av sina tidigare anhängare och av flera framstående medlemmar av Dawa-partiets ledning. Denna kombination banade väg för MK att bli nominerad och bilda sin regering trots motståndet från State of Law, som valde att motsätta sig kandidaten in i det sista.

Under de politiska förhandlingar som ledde till MK:s framgångsrika nominering var processen också anmärkningsvärd för att den var helt och hållet irakisk, med litet eller inget inflytande från Iran och Förenta staterna. Även om båda makterna höll ett nära öga på förhandlingarna kunde ingen av dem direkt diktera förhandlingarnas gång.

Regeringens stödjare och opposition

Med tanke på den centrala rollen för interna irakiska angelägenheter och nomineringsprocessens svåra natur är varje större irakiskt politiskt blocks roll när det gäller att säkra eller motsätta sig MK:s nominering lärorik för att förstå hur hans framtida regering kommer att passa ihop med det nuvarande parlamentet. Under uppbyggnaden av regeringsbildningen skedde många vändningar, och euforin efter nomineringen försvann snart i förhandlingarnas korridorer. Många som tidigare verkade hylla hans nominering motsatte sig senare nomineringen, medan andra som inledningsvis motsatte sig nomineringen förvandlades till ivriga anhängare.

Shia-partier:

a. Sairoon-Iraks stora shiitiska block som leds av Muqtada alSadr spelade inledningsvis inte någon större roll i MK:s nominering, även om Muqtada alSadr redan i december 2019 hade föreslagit honom tillsammans med två andra som en möjlig premiärministerkandidat. Stödet från detta block fick dock mycket större betydelse under de sista fem dagarna av hans nominering, när allt verkade kollapsa. Sairoons direkta ingripande mot Fath bidrog till att få den senare tillbaka till förhandlingsbordet, och efter tre långa dagar kom Sairoon med skriftliga riktlinjer för regeringsbildningen som gav Fath försäkringar om många ministerier, vilket MK gick med på. Samtidigt lovade Sairoon att om Fath avvisade MK skulle de följa efter. Sairoons stöd, som en gång var oansenligt, har i slutändan blivit ryggraden i den nya regeringen.

b. Fath: Detta partis motstånd mot MK:s nominering var ingen hemlighet även under hans första nominering. Vid MK:s andra nominering stödde Fath honom dock till en början som ett alternativ till den tidigare utnämnde premiärministern Adnan alZurfi för att få bort den senare kandidaten från tävlingen. När MK offentliggjorde sin första kabinettsnominering den 22 april förkastade Fath helt och hållet hans val och vägrade till och med att förhandla i flera dagar. En andra lista lades fram den 26 april som Fath också avvisade, och Faths position tycktes hårdna ytterligare. Vändpunkten var, som nämnts ovan, uppmuntran av Sairoon under de sista dagarna av nomineringarna. På omröstningsdagen, när MK ville ta socialdepartementet från Fath, satte partiet upp ett motstånd i sista minuten som kunde ha fått hela processen att spåra ur. Trots detta ändrade MK sin ståndpunkt och bytte ut kandidaten till deras favoritval, varvid Fath röstade för regeringen.

c. State of Law Colaition (SoL): Förhandlingarna med Nouri alMaliki, ordförande för SoL, var kanske de svåraste av alla för MK och hans grupp, vilket till stor del berodde på att MK nominerades med hjälp av ledningsmedlemmar från Dawa-partiet som inte är i linje med Malikis syn på partiet. SoL sågs som särskilt utmanande eftersom Maliki hade spelat en avgörande roll i de båda tidigare nomineringarnas fall. MK ansåg att det var en ytterst viktig faktor att vinna över Maliki, men han ställdes inför hårda krav från SoL som omfattade två ministerier (inrikesministeriet och HE) samt posten som vicepresident. Förhandlingarna kollapsade till slut och SoL utfärdade ett formellt uttalande om att de var i opposition till hans regering. SoL:s ledning hoppades att detta förkastande skulle samla tvivlarna runt dem för att bilda ett sammanhängande block mot nomineringen. Men även om alWatanya, som leds av den förre premiärministern Ayad Allawi- anslöt sig till SoL i opposition, försvann deras kollektiva inflytande när Sairoon gick över till en högre växel för att samla stöd för MK.

d. Hikma och alNasr: Båda partierna spelade en viktig stödjande roll i nomineringsprocessen, särskilt alHikma. Med detta sagt gick båda partiernas stöd genom olika grader av styrka, från helhjärtat stöd till ljummet, beroende på förhandlingarnas skede. Trots detta fortsatte deras politiker att stödja MK och vid den slutliga omröstningen spelade de en viktig roll för att få honom att passera tröskeln för de nödvändiga rösterna.

Sunniblocken

a. Tahaluf alQiwa (TQ): Förhandlingarna med TQ var också en serie upp- och nedgångar, särskilt när MK tillkännagav den första listan över nominerade kandidater. TQ:s politiker var till en början rasande över valet av ministrar, och vissa fraktioner inom blocket lovade att motsätta sig honom vid varje tillfälle. Men genom nära förhandlingar som organiserades av representantrådets talman Mohamed AlHalbusi och genom att nå överenskommelser om kandidaterna till vissa av ministerierna stödde TQ till slut MK, och deras stöd visade sig vara avgörande för att regeringen skulle kunna antas.

b. Koalitionen för de befriade guvernoraten (Liberated Governorates Coalition, LGC): En ny koalition, ledd av den framstående affärsmannen Khamis alKhanjar, uppstod mitt under förhandlingsperioden. Denna koalition hävdade att den representerade tjugotvå medlemmar av de sunnitiska parlamentsledamöterna i parlamentet och försökte påverka MK:s nominerade ministrar. Khamis arbetade nära MK och förhandlade framgångsrikt om minst två av de sex ministerier som tilldelades sunniterna. Detta stöd från LGC var också en spänningspunkt mellan TQ och MK och blev paradoxalt nog i slutändan ett skäl för TQ att ansluta sig till MK för att begränsa LGC:s möjligheter att påverka nomineringarna. I slutändan såg TQ:s uppgörelse med de andra partierna till att LGC:s främsta kandidat misslyckades.

Kurderna

De kurdiska partierna förklarade, liksom tidigare, sitt stöd för MK redan från början och bidrog till att både spåra ur de ansträngningar som gjordes av den tidigare premiärministerdelegaten. Al-Zurfi och öka MK:s chanser att bli premiärministerdelegat. Deras tidiga, otvetydiga stöd försvagade dock i själva verket deras hand under de efterföljande förhandlingarna om regeringsbildningen. Som ett resultat av detta passerade endast en kurdisk minister genom linjen. Och även om MK har gett alla möjliga löften om stöd till kurderna har de kurdiska partierna befunnit sig i en mycket svagare förhandlingsposition med MK som premiärminister jämfört med deras förhandlingsposition med honom som premiärministerdelegat. Kurdiska partier verkar ha för vana att komma sent till festen och gå tidigt därifrån med lite att visa upp för sina ansträngningar – den här gången var inget undantag.

Politiska förväntningar

Många observatörer har redan börjat förutsäga resultatet av denna regering och dess chanser till framgång eller misslyckande. Men komplexiteten i Iraks utmaningar – tillsammans med den oförutsägbara karaktären hos flera samtidiga globala kriser – gör det mycket svårt att förutsäga vad som kan hända härnäst.

MK har redan meddelat att genomförandet av parlamentsval kommer att vara en av de första prioriteringarna för hans kabinett. Om man antar att det kommer att hållas val snart kommer Iraks shiitiska partier troligen att vara de första att börja kampanja på en oppositionsplattform mot regeringen. Dessa partier tror att en opposition kommer att spela bättre med deras väljare, och detta troliga politiska tryck inom den närmaste framtiden tyder på att den nya regeringens smekmånadsperiod kommer att bli kortvarig.

Bortsett från den vanliga politiska oppositionen har regeringen en rad svåra val att göra under resten av året. Sådana val kommer inte att vara populära bland de irakiska väljarna och kommer sannolikt att ytterligare uppmuntra partier att ansluta sig till oppositionen. Det växande parlamentariska trycket tyder på några bullriga framtida parlamentssessioner; det är troligt att åtminstone några ministrar kommer att dras in i parlamentet för att ställas inför en misstroendeomröstning. Trots dessa påtryckningar bör regeringen överleva och fortsätta sin kurs fram till valet.

Regeringens arbete under de närmaste månaderna kommer sannolikt att inriktas på att hantera COVID-19-krisen i kombination med den finansiella härdsmältan. Även om irakierna bör erkänna att demokratins hjul faktiskt snurrar, kommer det troligen inte att finnas mycket att fira inom den närmaste framtiden. Det fredliga överlämnandet av makten har hjälpt Irak att ta sig ur det maktvakuum som orsakades av den tidigare regeringens avgång. Den nya premiärministern kommer dock att ställas inför samma politiska utmaningar utöver allvarliga ekonomiska och hälsomässiga problem, och utan något politiskt block som uttryckligen stöder honom och utan något eget politiskt parti, är hans ställning ett tecken på att det kommer att bli många politiska problem framöver. Under tiden är MK som premiärminister en ny verklighet som många irakier kan vara hoppfulla över: att ha en person som stöder mänskliga rättigheter och yttrandefrihet när landet förbereder sig för nya val tyder åtminstone på att det finns potential för en bättre framtid för irakierna vid horisonten.