Kandidater till presidentposten i USA kommer från alla samhällsskikt. Många är karriärpolitiker, andra är politiska aktivister, rika affärsmän eller till och med professionella underhållare.

Oavsett deras bakgrund eller inkomster måste alla finnas med på varje delstats separata valsedlar och alla måste följa de regler som upprätthålls av Federal Election Commission (FEC). Efter att ha registrerat sig hos varje delstats statssekreterare för att få plats på valsedeln måste en kandidats kampanjkommitté lämna uppgifter till FEC om alla mottagna bidrag och utgifter.

För att kvalificera sig för offentliga medel måste en presidentkandidat samla in mer än 5 000 US-dollar i var och en av 20 delstater. Dessutom måste kandidaten gå med på att använda de offentliga medlen endast till kampanjrelaterade utgifter, begränsa utgifterna till de belopp som fastställs i lagen om kampanjfinansiering, föra register, samarbeta vid revisioner och betala eventuella civilrättsliga påföljder som utdöms av FEC.

Kandidater som är berättigade till stöd under primärvalssäsongen kan få matchande offentliga utbetalningar för de första 250 US-dollarna av varje enskilt bidrag som de tar emot. Deras totala mottagande av offentliga medel får inte överstiga hälften av den nationella utgiftsgränsen för primärvalskampanjen. Denna gräns justeras varje presidentvalår för att återspegla inflationen. Gränsen för 2008 var 42,05 miljoner dollar, som betalades från Presidential Election Campaign Fund. För primärvalet 2012 kommer gränsen att vara 44,22 miljoner dollar.

För valet 2012 är individuella bidrag till en presidentkandidat begränsade till 5 000 dollar under valcykeln (2 500 dollar för primärvalet och 2 500 dollar för det allmänna valet). Dessutom måste kampanjerna identifiera alla som bidrar med mer än 200 dollar.

En kandidat som vinner partiets presidentnominering är berättigad till ett bidrag för att täcka alla kampanjkostnader för de allmänna valen. Även justerat för inflation uppgick detta bidrag till 84,1 miljoner dollar 2008. På denna nivå måste en kandidat som accepterar medlen gå med på att inte be om privata bidrag och att begränsa kampanjutgifterna till det belopp av offentliga medel som mottagits. Denna offentliga finansiering är frivillig: En kandidat kan avstå från den till förmån för att fortsätta att begära privata bidrag i hopp om att samla in mer pengar till sådana aktiviteter som tv-reklam.

Sammansättning, auktoritet

FEC skapades av kongressen 1975 som ett oberoende tillsynsorgan för att förvalta sådana reformansträngningar som begränsning av kampanjbidrag, underlättande av avslöjande av kampanjbidrag och övervakning av offentlig finansiering av presidentval. Lagen som skapade FEC byggde på allmänhetens rätt att få veta hur mycket, när och varifrån pengar som bidragits till politiker kommer. Även kandidater som avböjer federal finansiering omfattas av FEC:s bestämmelser.

Det finns vanligtvis sex kommissionärer i FEC, som utses av presidenten med senatens samtycke till förskjutna mandatperioder på sex år. Kommissionärerna är jämnt fördelade mellan det demokratiska och det republikanska partiet och sitter växelvis i ettåriga mandatperioder som ordförande för kommissionen.

Kommissionen håller offentliga möten varje vecka för att föreslå eller anta bestämmelser, utfärda rådgivande yttranden, godkänna revisionsrapporter och förvalta lagen om kampanjfinansiering. Den sammanträder också regelbundet i slutna möten för att diskutera pågående verkställighetsåtgärder.

FEC har befogenhet att utdöma böter vid överträdelser. Under räkenskapsåret 2010 avslutade kommissionen 135 ärenden och dömde ut böter på sammanlagt 672 000 dollar. 2009 avslutade kommissionen 71 ärenden och dömde ut böter på sammanlagt 2 385 043 dollar. Alla fall av grova och uppsåtliga överträdelser av kampanjfinansieringslagarna överlämnas till justitiedepartementet, som kan utdöma straffrättsliga påföljder.

Sedan starten har FEC anklagat kampanjer för tusentals överträdelser, inklusive underlåtenhet att registrera sig, underlåtenhet att lämna in rapporter i rätt tid och mottagande av förbjudna bidrag. Till otillåtna bidrag till en enskild kampanj hör bidrag från företag, fackföreningar och icke-amerikanska medborgare.

Reform av kampanjfinansieringen

Rötterna till en reform av kampanjfinansieringen sträcker sig mer än hundra år tillbaka i tiden, då president Theodore Roosevelt krävde lagstiftning för att förbjuda företags bidrag för politiska ändamål.

Under hela århundradet antog kongressen flera reformlagar, senast Bipartisan Campaign Reform Act från 2002 som förbjöd nationella politiska partier att samla in oreglerade bidrag från företag, fackföreningar eller rika privatpersoner. Den lagen begränsade också användningen av annonser i tv.

Den offentliga finansieringen av valen började ta form med Federal Election Campaign Act (FECA) från 1971, som gjorde det möjligt för medborgarna att tillåta regeringen att använda 1 dollar av deras federala inkomstskatt för att finansiera allmänna valkampanjer och nationella politiska partikongresser. Med senare ändringar ökade det frivilliga beloppet till 3 dollar per person och finansiering godkändes för kampanjer i presidentens primärval.

Det har funnits många domstolsutmaningar mot reformlagstiftningen, många av dem relaterade till respekten för yttrande- och föreningsfriheten som garanteras i det första tillägget till den amerikanska konstitutionen.