För att förstå hur amerikansk politik fungerar måste man förstå denna grundläggande lag: Konservativa tycker att liberaler är dumma. Liberaler tror att konservativa är onda.

För den första sidan av denna ekvation behöver jag inga källor. Som konservativ kan jag med tillförsikt intyga att oavsett vad mina kolleger annars kan vara oense om – Bosnien, John McCain, exakt hur många föräldralösa barn vi är beredda att kasta i snön så att de rika kan få sina skattesänkningar – så är vi alla överens om att liberaler är korkade.

Vi menar detta förstås på det snällaste sättet. Liberaler tenderar att vara trevliga, och de tror – det är här de blir dumma – att de flesta andra också är trevliga. Djupt inne, det vill säga. Visst, du har din flerfaldiga brottsling och din tillfälliga krigsförbrytare, men de är utan tvekan depraverade för att de är berövade. Om vi bara kunde få ordning på de sociala förhållandena – eliminera fattigdomen, lära ut hur man hanterar ilska, återställa ozonlagret, arrestera John Ashcroft – skulle alla hålla varandra i handen med ett leende ansikte och gunga fram och tillbaka till “We Shall Overcome”.

Liberaler tror att människans natur i grund och botten är god. Det faktum att detta motsägs av, åh, 4 000 år av mänsklig historia säger dem helt enkelt hur brådskande behovet är av deras nästa sjupunktsprogram för social reform av allting.

Liberaler lider obotligt av naivitet, det goda hjärtats dumhet. Vem annat än den amerikanska liberalismens orakel, New York Times, kunde publicera den förbryllade rubriken: “Brottsligheten fortsätter att sjunka, men fängelserna fortsätter att fyllas”. Men? Vad sägs om den här vilda teorin: Om man låser in brottslingarna minskar brottsligheten.

Den konservativa attityden gentemot liberaler är följaktligen en medkännande nedlåtande attityd. Liberaler är inte riktigt lika ömsesidigt barmhärtiga. Det är naturligt. De tycker att konservativa är elaka.

Hur kan konservativa tro på de saker de gör – självtillit, självdisciplin, konkurrens, militär makt – utan att vara själlösa? Hur kan man förstå den konservativa önskan att faktiskt avskaffa välfärden, om det inte är för att straffa de fattiga? Argumentet att det skulle öka självförtroendet och därmed i slutändan minska fattigdomen avfärdas som en rationaliserad elakhet – eller som representant Major Owens, D-N.Y., uttryckte det mer färgstarkt i en nyligen genomförd debatt om välfärdsreformen i representanthuset, “ett kallblodigt grepp efter ännu ett kilo kött från de demoniserade välfärdsmödrarna.”

Liberaler, som inte har något huvud (se ovan), tror att de konservativa inte har något hjärta. När republikanerna oväntat tog kontroll över representanthuset 1994 tillskrev den konventionella visdomen omedelbart denna störning i balansen i kosmos till den “arga vita mannens” röst (ett påhitt som inte stöds av de tre opinionsundersökningar som faktiskt ställde frågor om ilska och som visade att tre fjärdedelar av de vita männen inte var arga.)

Den “arga vita mannen” var alltså en legend, men en nödvändig sådan. Det var otänkbart att konservativa skulle kunna få makt genom någon känsla som var mindre grundläggande än ilska, det själviska raseriet hos den tidigare överhuvudet – den vita mannen – som tvingades till att tillgodose kvinnors, minoriteters och diverse uppkomlingars strävanden.

Legenden lever. För flera år sedan var det Newt Gingrich som Grinchen som stal julen. I dag förklarar New York Times kolumnist Paul Krugman att Bush-administrationen är den moraliska motsvarigheten till Jean-Marie Le Pen, Frankrikes högerextrema, främlingsfientliga, antisemitiska arvtagare till den europeiska fascismen. Båda representerar tydligen den “arga högern”. Men i Amerika, skriver Krugman, är det värre: “Här styr de arga människorna redan landet.”

Denna liberala trosartikel – att konservatismen inte bara har fel utan också är arg, elak och, ja, dålig – ger upphov till den ena paradoxen efter den andra. Därför ägnade nättidningen Slate en artikel åt att försöka förklara de “två ansiktena” hos Paul Gigot, redaktör för den redaktionella sidan på Wall Street Journal. Pusslet är hur en konservativ kan ha en sådan “vinnande cocktail-party-personlighet och hjärtlighet i talkshows”. Gigot, visar det sig, har ett “Janus-ansikte”: en vanlig kille – “spelar basketboll med arbetande reportrar” – men är ändå konservativ! “På dagen skrev han sura ledare … på kvällen putsade han sitt civiliserade skämt” på TV.

En klassiker i genren – liberal förvåning när den finner att konservatism samexisterar med mänsklig anständighet i vilken form som helst – är New York Times nyhetsartikel som med oavsiktlig uppriktighet talar om bioetikern Leon Kass: “Kritiker av dr Kass’ åsikter kallar honom en neokonservativ tänkare. … Men både kritiker och beundrare beskriver honom som eftertänksam och värdig.”

Men? Neokonservativ men eftertänksam och värdig. En iakttagelse: sällsynt, oxymoronisk, nyhetsvärdig.

Den ärevördige David Halberstam, som skrev en hyllning till den nyligen bortgångne Ted Williams, erbjöd ännu en iakttagelse: “Han var politiskt konservativ men i sin kärna den mest demokratiska av alla män”. Fantastiskt.

Den mest oroande paradoxen av alla är naturligtvis George W. Bush. Medmänsklig men ändå konservativ? Reportrarna lät sig luras under kampanjen. “Eftersom Bush verkade personligen trevlig”, förklarade Slate, “antog de att hans politik låg nära den politiska mitten.”

Vad skulle man annars kunna anta? Trevlig och konservativ? Ah, ja, farfar berättade att han sett en sådan i Everglades. Men det var 1926.