American Association of Clinical Endocrinologists (AACE) och American College of Endocrinology (ACE) publicerade i september 2016 sina riktlinjer för klinisk praxis för diagnos och behandling av postmenopausal osteoporos – 2016 års uppdatering och algoritm.
Senast nyligen publicerade American College of Physicians (ACP) nya riktlinjer för osteoporos (Se eller ladda ner PDF, och även om AACE/ACE lovordar ACP:s insats för att ta upp vikten av att identifiera och hantera osteoporos och frakturrisk hos postmenopausala kvinnor och äldre män, behöver viktiga skillnader från AACE/ACE:s riktlinjer klargöras.
Se eller ladda ner 2020-algoritmen (PDF)
Rekommendationerna i alla AACE/ACE-riktlinjer återspeglar inte bara den senaste evidensbaserade vetenskapen, utan även klinisk erfarenhet och expertutlåtande, baserat på AACE:s protokoll från 2010 och 2014 för standardiserad produktion av riktlinjer för klinisk praxis.
Antiresorptiv läkemedelsbehandling har visat sig vara effektiv när det gäller att minska risken för frakturer, men det finns också en betydande roll för anabole terapier vid behandling av osteoporos, särskilt hos patienter med allvarlig osteoporos och de som har kliniska frakturer under användning av antiresorptiva läkemedel.
Terapins varaktighet måste individualiseras. Rekommendationen om 5 års behandling kan vara lämplig för vissa, men inte för andra patienter. Det är också viktigt att notera att läkemedelssemester inte rekommenderas för dem som står på denosumab eftersom skyddet mot kotfrakturer kan gå förlorat inom 3-18 månader efter utsättning.
AACE/ACE-riktlinjerna rekommenderar att patienterna efter inledd terapi bör omvärderas med benmineraltäthet (BMD) med dual energy absorptiometry (DXA) vartannat år tills fynden är stabila, med fortsatt intervallövervakning beroende på kliniska omständigheter. Frekvensen för omvärdering av BMD måste således anpassas individuellt. Att erhålla en uppföljande DXA-undersökning för att identifiera individer som inte svarar på behandlingen är avgörande för att kunna ändra behandlingen innan en klinisk fraktur uppstår som kan vara livsavgörande.
Dessa individer har ofta odiagnostiserade sjukdomar som bidrar till benförlust, eller kan ha problem med absorption eller följsamhet. Till denna punkt noteras att ACP:s rekommendation 4, “ACP recommends against bone density monitoring during the 5-year pharmacologic treatment period for osteoporosis in women”, inte har någon stark evidensbas (“Grade: weak recommendation; low-quality evidence”).
Raloxifen rekommenderas inte för användning i ACP:s riktlinjer. Även om raloxifen inte är effektivt för att minska risken för höftfrakturer anger AACE/ACE-riktlinjerna att det kan vara lämplig initialbehandling för vissa kvinnor som endast behöver ryggradsspecifik behandling. För kvinnor med hög risk för ryggradsfrakturer men utan risk för höftfrakturer eller andra frakturer än ryggradsfrakturer kan raloxifen vara lämpligt, särskilt när andra antiresorptiva läkemedel inte tolereras eller är kontraindicerade, och för patienter som söker en potentiell ytterligare “fördel” i form av minskad risk för bröstcancer.
AACE/ACE håller med American Society for Bone and Mineral Research (ASBMR) om att ACP:s riktlinjer för osteoporos “brister” i viktiga delar av osteoporosbehandlingen och -hanteringen, särskilt när det gäller frekvensen av övervakning av benmineraltätheten, behandling med anabola medel och längden på behandlingen med antiresorptiva medel.
AACE/ACE-riktlinjerna ger läkaren och avancerade vårdgivare kliniskt relevant kunskap för att hjälpa till att förebygga frakturer hos postmenopausala kvinnor med ökad risk för frakturer.